Undanflykter

Tänkte bara säga att jag mår bra. Första ångestfria kvällen på ett bra tag. Skönt.

Eller snarare, nu ligger jag här, igen. Med ångesten bitandes i magen, den är som frätande syra som långsamt skapar ett stort hål. Jag vill inget hellre än att berätta hur allt ligger till, förklara det mitt inre helst av allt vill skrika ut till halsen svider och jag inte får någon luft. Men det går inte, det känns som att jag inte når fram riktigt, som att jag gör bort mig utan att riktigt förstå varför. Jag har aldrig förr varit bra på att säga vad jag känner, det här är en helt ny sida av mig själv. Hade någon sagt att det skulle bli såhär för ett år sedan hade jag skrattat och inte trott dom. Men nu står jag här ändå - suck it up! Typ.

Tänkte ge det ett försök. Igen. Jag fungerar så att jag skriver helt enkelt när jag känner att jag behöver det, och nu är jag där igen. Svårt att sätta ord på magkänslan, jag känner mig bara fruktansvärt ensam ibland. Ikväll har jag en såndär svag stund. Försöker isolera tankarna för att sätta fingret på vad det är som gör att jag känner mig som ett paket tre månader gammal filmjölk i skallen. Går inte. Jag ser inte fram emot föreläsningen imorgon, jag ser inte fram emot någonting just nu, jag vill bara njuta och vara lycklig i tillvaron. Fan vad det ska vara svårt då. Skönt att ingen läser eländet i alla fall. Är tillbaka hemma efter att ha spenderat en långhelg hos "svärmor".