Undanflykter

Eller snarare, nu ligger jag här, igen. Med ångesten bitandes i magen, den är som frätande syra som långsamt skapar ett stort hål. Jag vill inget hellre än att berätta hur allt ligger till, förklara det mitt inre helst av allt vill skrika ut till halsen svider och jag inte får någon luft. Men det går inte, det känns som att jag inte når fram riktigt, som att jag gör bort mig utan att riktigt förstå varför. Jag har aldrig förr varit bra på att säga vad jag känner, det här är en helt ny sida av mig själv. Hade någon sagt att det skulle bli såhär för ett år sedan hade jag skrattat och inte trott dom. Men nu står jag här ändå - suck it up! Typ.